Lunkentuss

Färden

Nästan exakt ett år efter avfärden från Sundsvall skär Lunkentuss för första gången ekvatorn. Det är den 2 augusti 1963 och Dag och Gunnar närmar sig Galapagosöarnas västligaste utpost. I sin bok Lunkentuss – en segling runt jorden skriver Gunnar:

”Just i solnedgången kunde vi skymta ön Chathams mörka massa som stack upp över horisonten trettio sjömil föröver något om babord.

Starka strömmar går i öarnas grannskap, så vi beslöt hålla oss långt från land under natten och angöra under dagsljus. På morgonen fick vi de första fläktarna av den sydostliga vinden,

passaden. Om babord höjde sig Chathams vulkaniska klippor, inte ett hus stod att se, allt såg livlöst ut. Vi hade alla segel satta och seglade med god fart parallellt med kusten. Inseglingen till Wreck Bay bjöd inte några större problem och vi undvek utan besvär det rev som fanns i mitten av viken.

Vi lät ankaret gå något hundratal meter från den skrangliga träbryggan och satte oss att vänta

på myndigheterna.” Ständigt nya öar, nya hamnar och nya miljöer mötte Lunkentuss på färden. Hon hade korsat Europa kanalvägen via Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike, kämpat mot en svår vinterstorm i Medelhavet,

nått Gibraltar och Kanarieöarna,

där långfärdsseglarna gör avstampet över Atlanten.

Lunkentuss nådde Västindien i maj 1963, gick genom Panamakanalen och seglade ut på jordens största ocean – Stilla Havet. Galapagosöarna var porten till Söderhavets alla berömda platser: Marquesasöarna,

Tuamouto, Tahiti, Samoa, Fidji, Nya Hebriderna…

I Port Moresby på Nya Guinea är Lunkentuss en sensation, uppvaktad av tidningar och radio. ”Vi levde praktiskt taget som kungar den tid vi var där,” skriver Gunnar. Via Darwin i Australien korsas nästa väldiga

världshav, Indiska Oceanen, innan Lunkentuss i november 1964 angör Durban i Sydafrika.

Gunnar och Dag väljer alltså den långa vägen hem, runt hela Afrika. På Sydatlanten har man sydostpassaden i ryggen, gör ett kort stopp på lilla ön Ascension, seglar sedan till Azorerna i ett svep, 35 dygn till havs.

Lunkentuss lunkar vidare. Det är högsommar när Lunkentuss går Göta kanal genom Sverige. ”Helt underbart,” skriver en hänförd Gunnar, man anar att

hemlängtan gjort sig märkbar. Tre år har gått, nästan på dagen, när Lunkentuss återkommer till Sundsvall